Sagavägen och asfalt.
Nåja, det är ju egentligen vackert ändå.
|
Vidare efter Sagavägen. Morgon och vackert väder. Har ingen brådska utan drar mig i sängen så länge det går. Kikar samtidigt lite förstrött på tv:n. Kokar efter ett tag kaffe och tar sen i lugn takt en liten morgonpromenad i närområdet. Packar cykeln och svänger ut på Sagavägen. Asfaltvägen är bra. Minns när jag för första gången på åttiotalet körde här i spöregn. Den då hårdpackade grusvägen var en halkbana i leran. Hojen spann bara och färden gick med fötterna i backen. Resan då gick så sakta och osäkert att jag minns mig ha stannat vid ett hus ungefär i Kittelfjällsområdet och frågat hur långt det var kvar av halkbanan. Då känndes lervägen som en evighet. Som tur var, så fortsatte färden. Regnet övergick till sol och vägsträckan blev en underbar upplevelse. Finns inget härligare än att köra i mjuk hårdpackad grusväg utan rullgrus. Kanske förväntningarna är nu för stora. Asfaltvägen är alldeles för fin och känner inte alls samma tillfredsställelse till vyerna som passerar mig. Hattfjelldal passeras och riktning mot E6:an. Vägen mellan Hattfjelldal och Trofors har blivit min favoritsträcka för aktiv körning. Njuter av kurvorna och pressar Transalpen så gott det går utan att äventyra säkerheten. |
««-Föregående Nästa-»» |
|
Sagavägen och asfalt. Nåja, det är ju egentligen vackert ändå. |
««-Föregående Nästa-»» |