Min tanke var ju att första etappen inte var så lång, skulle ju bara till Sundsvall. Därför så valde jag att köra lite roliga vägar i början av färden. Så det blev 55:an till Uppsala och därifrån 272 (Tidernas väg) upp till Ockelbo, sedan sneddade jag ut på E4:an i höjd med Hamrånge.

Hade tidigare haft kontakt med snälla Sussie från Bike.se som lovat att jag skulle få sova på hennes soffa. Hon var dessutom sugen på att ta ut hojen på en sväng och lovade komma och möta mig neråt en bit. Detta blev i Gnarp och med sig hade Sussie även sin kompis (numera även min) Bysslappen alias Maria. Det kändes nästan som jag var framme när jag gled in på macken där vi sammanstrålade men det visade sig vara en bra bit kvar till Sundsvall, på genomtrist väg.

Väl framme i Sundsvall lotsade damerna mig till exakt rätt adress där jag skulle stanna på en fika hos min farmors yngste bror. Det blev en mycket trevlig stund med gott fikabröd. Underbara människor.

Hos Sussie bjöds det på en pilsner och väldans god kycklinggryta. Det togs en relativt tidig kväll, både jag och Sussie skulle ju iväg i ottan, jag vidare upp mot Veijo-residens i Boden och Sussie neråt Stockholm.

Strax söder om Umeå så kommer då resans första regnskur. Det var inget märkvärdigt i början och jag körde lugnt vidare utan att ta på regnkläderna. Efter en stund tilltog dock regnet samtidigt som blåsan tryckte på och jag fick syn på en busskur. Jag stannade vid denna kur som visade sig innehålla en trevlig stavgående dam i 60-årsåldern. Damen och jag stod och småpratade säkert en kvart emedan regnet verkade ha fastnat precis över där vi stod, det var nämligen helt vindstilla. Sedan sa damen, "- näe, lite vatten har väl ingen dött av", och stavade glatt vidare hemåt. Själv stod jag kvar och tryckte en stund och passade på att tömma den numera ännu stinnare blåsan. Sen avtog regnet helt och jag åkte iväg igen, bara för att upptäcka att regnet tagit exakt samma väg som jag skulle, på med stället. Sen fick jag en känsla av att jag åkte på för dåliga däck.

Stannade när jag nästan passerat Umeå och ringde Veijo och frågade om han visste nåt bra ställe i Umeå-trakten som kunde hjälpa mig att byta till ett nytt däck bak. Jodå, han kände till ett par ställen och jag fick namnen. Åkte till första stället som inte kunde hjälpa mig för de saknade rätt däckdimension. Åkte vidare till nästa och samma sak där. Även på den 3:e mc-firman var problemet detsamma, inga däck av rätt dimension hemma. Då fick jag tips om Nordimotor, ett litet nyöppnat ställe som sysslar med Guzzi. Men attans vad svårt det var att hitta det, fanns varken på 118118 eller i verkligheten kändes det som. Efter cirkus 1 timme och ett antal stopp på olika ställen för att fråga så hittade jag det äntligen. Gissa vad? Lunchstängt.

Vid infarten stod dock en skylt som förkunnade ett mobilnummer, jag ringde och fick fatt i Roger på väg att hämta däck, kan ni tänka. Men tro inte att ens han kunde få fram ett nytt däck till mig. Men han var snällast i hela världen kändes det som, när han trots stressigt värre, hjälpte mig att sätta på ett bättre begagnat däck som en kund ville byta. "Ready to rumble again"

Det visade sig oxå vara så att även Roger skulle upp på samma träff för att visa upp några cyklar, vilket sammanträffande va! Bland annat den här intillJ

Någon mil norr om Skellefteå öppnade sig himlen och denna gång var det inte tal om något duggregn, nej då, här snackar vi öppna spjäll. Blev rejält sur trots att det bara tog mig nån enstaka minut att stanna och sätta på mig stället. Huaa!

Som tur var så var det inte så långvarigt, för det var knappt körbart alls.

I Piteå lyser solen som om den inte gjort annat. Snacka om skiftande väder. Jag stannar och tankar och försöker få tag på Veijo, inget svar. Ringer honom hem och får prata med världens vänligaste Kajsa (Veijos fru). Hon förklarar vägen och hälsar mig välkommen.

Samtidigt messar jag Veijo och säger var jag är och att jag är på väg. Nästan genast kommer svaret:

"-Följ E4:an, jag möter upp."

Och mycket riktigt efter ca: 4 mil får jag syn på nån som bidar sin tid i högerkanten, jag är i säkra händer *puuuh*. Det var tur att jag såg honom och att han lugnade ner mig, för det hade börjat gå alldeles för fort sista tiden.

Veijo lotsar mig säkert till sitt "residens" i Boden där det på direkten serveras paj och en oerhört välkommen kall öl. Kvällen fortsätter ungefär i samma anda, vi kollar klenoder i garaget samt sitter i solen och ljuger över ytterligare ett par kalla. Veijos kompis Krister kommer förbi och är genast inbegripen i ljugandet. Det är väl ungefär här som min övertalningskampanj sätter igång för att få med de båda till Gällivare. Men inga definitiva besked går att få ur gubbarna:-)

Efter att, morgonen efter, ha tagit en dusch samt intagit frukost (som naturligtvis redan stod serverad när jag klev upp) så styrde jag således min ensamma kosa vidare norrut.

Allteftersom bebyggelsen blev glesare och glesare så sjönk temperaturen, nu var det väl ca:7 grader. Körde vägen över Jokkmokk och Porjus, fast besluten att testa E10:an på vägen hem igen. För er som inte färdats på vägen mellan Jokkmokk och Porjus, kan jag säga att det är värt en slant att se dessa trakter. I porjus frös jag ordentligt om fingrarna och var dessutom sugen på en java. Stannade på ett litet fik, Linas kafé, med en oerhört vacker utsikt över ett vattenkraftverk.

Språkade några ord med den kvinna som för stunden vikarierade på fiket, satte mig mol allena och njöt av kaffet och den hembakta kakan. 7 mil kvar t Gällivare.

Vägen mellan Porjus och Gällivare var ganska köldskadad så även om rakorna inbjöd till höga hastigheter så fick man passa sig.

Väl framkommen till Gällivare så åkte jag naturligtvis fel och var tvungen att ringa Nicke.

De flesta som kommit var nere på bygden för att dricka kaffe och äta något när jag anlände campingen. Endast ett gäng relativt nyanlända norrmän fanns på plats. Jag bidade min tid en aning, njöt av att ha kommit fram fast längtade efter något att äta. Träffade här frilansjournalisten Fredrik som berättade att han hade plats i sin stuga och behövde sponsorer till den, jag nappade på direkten. Meddelade Veijo och Krister att även dom fick plats om dom fick för sig att komma trots allt. Fick nästan genast svaret att dom var på väg, kul!

En besökare dök upp i en Lambougini Diablo med ett mäktigt muller, gissa om det väckte intresse?

Sedan var det dax att åka ner på stan för en specialframtagen varm italienskinspirerad macka.

Tillbaka på campingen var det så dax för en gemensam rundtur på bygden. Under denna besöktes gruvan och "old town" i Malmberget, den lokala mc-klubbens lokaler, Dundrets topp samt gjordes en brummande kortegekörning i bostadsområdena. När jag kom åter till stugan så satt V och K på trappan och tog varsin öl, jag tiggde genast till mig en. :-)

Efter detta var det dax för festligheter. Middag med Grillad renfilé med tillbehör, mums så gött det var. I samband m middagen sattes lagen ihop till femkampen som vidtog direkt efter intagen middag.

Kast med mc-däck samt vingelstyrning med mc-styre mellan benen var ett par av grenarna. En annan borde ha varit myggviftning, den hade jag vunnit, men den stod inte på schemat, tydligen. Nu gick tiden av bara sjutton, femkamp och lite korvgrillning och snackande och vips så var klockan 04,00, blir det aldrig natt på det här stället?

Plötsligt insåg jag att jag ju skulle åka långt dagen därpå och fick brått i säng. Det var en kväll jag kommer att minnas länge.

Slog upp mina ljusgröna vid 11-blecket dagen därpå och insåg att jag borde ha varit på väg redan, så långt som jag skulle. Tänkte ju klippa hemresan med endast en övernattning och då borde jag satsa på att ta mig ca: 50 mil, åtminstone.

Nåja, packade mina fåtaliga saker och intog en stilla frukost med de andra, för att sedan bege mig söderut igen. Hade tyvärr inte tid denna gång att inhämta mitt nyvunna pris, av Nicke, en helg på hans fridfulla sommarställe i Nattavaara-trakten, men jag hoppas jag har den innestående!

Sätter så av i min ensamhet neråt E10:an. Längre och ensligare raksträckor får man nog leta efter. Det är tur vägarna kantas av väldigt opålitliga renar så man har vett att hålla nere farten lite, annars skulle det nog gå väldigt fort. Renarna som för övrigt "äger" vägen, dom skiter högaktligen i att något fordon kommer brummande eller för den delen tutande, dom står vackert kvar och luktar på sina blommor eller vad fan dom sysslar med, dom tittar inte ens åt en.

På de första 10 milen såg jag väl ca:3 bilar men det överträffades av ca:15 renar :-)

Plötslig pockade blåsan på uppmärksamhet och jag var tvungen att stanna vid en P(ink)-skylt. Stannade och slog av motorn.....slogs av den enorma tystnaden.....var tvungen att ta av hjälmen för att konstatera att alla sinnen verkligen var på......var dom det???

Har aldrig tidigare varit närheten av att uppleva samma tystnad, samma vakuum, inte ett endaste ljud, trodde jag blivit knäpp.....men jag hade ju nyss hört motorn....kan verkligen hörseln bara sluta fungera så där utan vidare....var tvungen att harkla mig...jodå, den funkade fortfarande. Huden knottrade sig och jag blev stående som ett fån i säkert 5 minuter, tittandes ut över milsvida nejder och fick en svindlande känsla av att vara ensam kvar i hela världen. Och inte funkade mobilen, heller. Blev så inivassen tagen av situationen att jag nästan glömde bort att pinka revir i förvirringen.

Skulle betala många pengar för att få uppleva den där känslan igen.

Efter ca:15 mil var jag i Överkalix, trodde jag. Men inte då, den "staden" åker man inte igenom, inte. Nejdå, den får man allt vända om och svänga av mot, blev nog en mil omväg men va fasen, soppa måste man ju ha nån gång. Fick påhäng av en galning på 4-hjuling sista biten in mot macken, fast han använde bara 2 av dom, för det mesta.

Efter Överkalix går resan söderut som i ett töcken. Minns att jag mötte två mc-poliser som jag glatt morsade på, men fick ingen vink tillbaka, satt och surade över det en stund.

Stannade vid Höga kusten bron och fikade, växlade också några ord med ett par väldigt stadiga HD ekipage. Dom hade varit på en avsevärt större träff i Lycksele.

Klarade mig nästan ända ner till Örnsköldsvik innan jag blev en ren trafikfara. Var helt enkelt tvungen att stanna på AVA-camping som låg precis utmed vägen. Där blev jag servad av två väldigt trevliga damer trots att dom faktiskt hade stängt precis. Käkade lite, duschade och tog en promenad på området. En mycket vacker camping som jag varmt kan rekommendera! Gud så gott jag sov den natten.

Vaknade vid 08-tiden, otroligt utsövd, men med ett rejält lock för höger öra.

Brummade på söderut, tankade någon gång, råkade ut för lite skvättande regn och satt på mig regnstället. Mötte ytterligare 2 mc-poliser och konstaterade att dessa faktiskt svarade på mitt vinkandeJ Funderade en stund och kom fram till att det säkert berodde på att jag hade gula reflexområden på regnjackan.

När trafikskyltarna förkunnar att jag är tillbaka i Sundsvall så känns det banne mig som jag redan är hemma trots att det återstår nästan 40 mil.

Svänger av E4:an vid Gävle och tar en sväng förbi en arbetskollega som har sommarställe i Furuvik. Bjuds här på kaffe och mackor sittandes i solen på kollegans altan, gött!

Stannar och tankar i Skutskär och bara någon kilometer efter detta öppnar sig himlen. Regnet upphör denna gång inte förrän jag nästan är hemma igen, närmare bestämt vid Akalla-avfarten.

Tankar upp en sista gång.

Väl hemma igen står middagen på bordet och väntar och stort kramkalas utbryter.

Summa 246 mil utan en endaste fadäs eller felkälla.

Undrar ni om jag skulle göra om samma sak igen så är svaret ett rungande JAAA :-)

//Tobbe