Finnmarkerna Norge

När jag startar på morgonen så är jag fortfarande osäker på om jag skall till Nordnorge eller bara göra Finland runt på tre dagar. Valet blir heller inte lättare pga vädret, oavsett vilket håll färden ska gå, så ser väderutsikterna definitivt inte bra ut.
I Haparanda bli jag i allafall tvungen att ta beslutet om jag ska norrut mot Norge via Rovaniemi, eller norrut mot Enontekiö för att göra Finland runt. Eftersom vägavsnittet väg 98 från Tana bru som jag missade förra året grämde mig, så blir valet att styra kosan mot Norge.

Svänger av mot Rovaniemi mellan Torneå och Kemi. Vädret är inget vidare, småregnigt och ca 12 grader. Strax före Rovaniemi upphör regnet i allafall ett tag och det blir ett sedvanligt stop vid turistfällan tomtelandet. Ett stop där hade det nog blivit i allafall oavsett hur vädret hade sett ut, svårt att bara passera. Finns ingen jultomte på plats, däremot irrar det runt en massa japanare och tjattrar för fulla muggar.

Ett par mil från tomtelandet kommer regnet tillbaka igen och den kommer sen att följa mig mer eller mindre genom hela Finland. Nästa turistfälla som jag gissar att dom flesta resenärer missar är Sariselkä, som ligger ca tre mil söder om Ivalo. Sariselkä är en utsiktsplats dit man kan åka ända upp med hojen, kika lite på vyerna runtomkring och ta en fika.

Ivalo kör jag bara rätt igenom, vinkar åt en italienare på en Aprilia som står vid sidan om vägen. Just då vet jag inte att den här italienaren kommer jag att se många gånger under dom närmaste dagarna.
Tomtelandet och polcirkeln norr om Rovaniemi.


Utsiktsplatsen Sariselkä.

Vid Inari inser jag att det är kanske sista korvmojjen som passeras och det kan då också vara sista chansen att inhandla "finska makkara". Bensin i tanken och lite korv vid korvmojjen. Italienaren passerar och vinkar glatt till mig. Surrar en stund med några finska hojåkare som bestämt sig för att dom åkt färdigt för dan. Själv känns det som dan knappt börjat och tycker det är märkligt att dom parkerar för dan redan.
Strax norr om Kaamanen, vid vägskälet mot Nordkap står italienaren igen, den här gången med karta. Förmodligen ska han mot Nordkap och bara stämmer av rätt färdrikning. Jag fortsätter rakt framåt mot Utsjoki, vinkar åt honom, samtidigt som jag tänker att det var nog sista gången jag såg honom.
Vid Utsjoki kommer jag till bron som är tänkt att ta mig över till E6:an Norge och mot Tana bru, men svänger av istället höger strax innan bron för att köra på finska sidan. Efter några kilometer ångrar jag mig, kör tillbaka och kör över bron enligt ursprungstanken. Varför köra på finska sidan när man kan köra på den norska!

Känns alltid trevligt att följa en väg med vatten bredvid. På något underligt sätt ger det ro i själen. Nästan hela vägen från Utsjoki till Tana bru är det vatten bredvid vägen. Jag kör på höger sida och vattnet är på höger sida, vilket innebär att man ser ner till vattnet hela tiden, så valet att köra på norska sidan kändes helt rätt.
Vid dom små forsarna står det bilar uppraddade efter vägen, här och där ser man fiskare stå och kasta ut sina linor. En del turister verkar ha stannat, ibland kanske lite tokigt till, sporadiskt vid vägkanten och bara knallat ner till vattnet för att kasta några kast. Inget för mig, men säkert ett trevligt sätt att fördiva sin semester på för den som gillar att fiska.



Ordentlig dimma på Ifjordfjället.

Efter Ilfjordfjället långa raksträckor, ödsligt men bättre väg. 		Vid Tana bru blir det huvudbry en lång stund. Är det dags att ta tidig kväll, åka nordost eller att göra det som var tänkt från början, dvs köra väg 98:an? Efter lite kilometerräknande och funderande om vilka eventuella ställen det ska hinnas med, så inser jag att det är nog helt enkelt bäst att fortsätta enligt ursprungsplanen.

Ut på väg 98 och jag noterar att det är bland dom sämsta vägarna i Norge. Synd på ett sånt vackert vägavsnitt, Vägen är så pass dålig att man måste hålla mer koll ner på vägbanan än att bara njuta av körningen och av utsikterna.
Nu går det också sakta, så pass sakta att jag börjar inse att det kan med lite otur bli lite sent i säng denna kväll. Uppe på Ilfjordfjället är det dessutom dimma och det riktigt rejält. Rena mjölkpaketet framför mig och hastigheten får nu sänkas ytterligare till ca 40-50 km i timmen.
Efter fjället avtar dimman. Vägen är fortfarande dålig, men betydligt bättre än före fjället. Åtminstone slipper jag nu hålla koll på gupp efter vägen, öka lite farten och mer kolla in vyerna runtomkring.
Nu får jag dessutom lite hopp om att komma i säng i någorlunda tid. I ilfjord dyker det äntligen upp en camping. Tältet är alltid med oavsett väder. Hojens tempmätare visar tio grader och det har varit en lång dag gör att tältet kommer inte ens upp i min tanke.
I stugan stoppar jag in alla sladdar som ligger på golvet, spisplattor, kylskåp och två element. Det sprakar rejält emellanåt när jag stoppar i kontakterna. Jag noterar att en av elementen sprakar lite väl mycket samtidigt som den ser lite väl svart ut för att tordas ha inkopplad hela natten.
Kvällen ägnas sen åt till lite matlagning, några öl och en långpromenad.


Vaknar i vanlig ordning tidigt på morgonen. Öppnar dörren och möts av kallt väder samt lite småregn. Inser att det är tur att man inte klev ut från ett tält denna morgon.
Kaffekokning i värmen och fram med kartan. Avtagsvägen till halvön Nordkyn finns bara ett par hundra meter från campingen. Räknar snabbt fram att tur och retur ön är bara några hundra kilometer. Ön har den nordligaste fastlandspunkten och i Gamvik där vägen slutar finns också världens nordligaste fyr.

Fast det är småkyligt så känns det positivt bara efter några kilometers körning in på Nordkyn. Möts av nylagd asfalt och riktigt ymnig skog. Kikar över vidderna emellanåt där vägen syns som små ploppar i skogen. Nu sänker jag farten ordentligt bara för att njuta av det så länge som möjligt.

Ymnig och vacker väg i början av ön.
Alltid vackra vyer med berg i bakgrunden.
Klippiga avsnitt.
Tagit några år för havet att forma stenarna.
Skogen ta slut och jag möts istället av vacker natur i form av berg, klippor och givetvis med det som gör det hela komplett, havet i bakgrunden.
Vägen blir också nu plötsligt märkbart med lite sämre avsnitt emellanåt. Hinner i allafall njuta av utsikten utan att släppa kontrollen över väglaget.

Uppe på berget passerar jag en finsk paketbil med ett par som står och lagar sin morgonfrukost. Jag hejar på dom samtidigt som jag noterar att deras bil ser lite underligt lerig ut.
Hinner bara några hundra meter och det blir tvärstop. Ser på vägbanan framför mig som är bara två blöta spår och stora stenar. Dessutom talar en skylt om att det är 17 kilometer vägarbete.
Jag får då också svaret varför den finska paketbilen var så lerig och vänder tillbaka och kör till dom för att intervjua dom om väglaget framför mig.
Vägarbete och tvärstop!
Vid den finska paketbilen möts jag av en väldigt pratsam dam visar det sig. Hinner inte ens stanna och hälsa på dom så säger hon på finska "-jag sa åt gubben min att, den dääär motorcykeln kommer att vända tillbaka".
Dom verkar vara återkommande turister på den här ön. Trevlig dam, men hon babblar på nåt fruktansvärt. Mellan hennes pratande om mycket annat, så hinner jag i allafall snappa upp från honom att väglaget blir definitvt inte bättre längre fram, tvärtom bara sämre. Bestämmer mig för att utforska ön ett annat år. Tre gånger hinner jag starta min motorcykel innan jag lyckas smita iväg från henne.



Molningt och kyliga vindar från ishavet.

Vackert vita klippor när solen ligger på dom. 		Tillbaka ut på 98:an och det har nu inte regnat ett dugg på länge. Däremot är det molnigt och inte minst kyligt. Värmehandtagen har nu varit på sen jag for iväg i morse och så länge hojen rullar på och värmehandtagen får göra sitt, så känns inte kylan värst mycket.
Uppe på fjället blåser det kalla vindar från nordishavet, tempmätaren visar 7 grader på hojen när jag stannar för att ta på mig en extratröja till på t-shirten. Håller på att frysa till is innan tröjan och gore-tex jackan är på.
Mellan molnen sticker solen fram ibland. Klipporna och bergen längre bort blir liksom nästan vita när solen ligger på dom. Stannar till en stund och studerar dom vackra klipporna långt bort.

Börjar nu närma mig i sakta mak Lakselv. Lakselv ligger vid E6:an och är också byn alla resenärer passerar som kommit via Rovaniemi och är på väg till Nordkap. Visserligen har jag räknat ut det, men har nu kört drygt 55 mil sen senaste tankningen och bensinen börjar tryta, så det känns som att byn kommer inte en meter för sent för mig.
Fulltankad och ett par värmande koppar kaffe när Lakselv lämnas. Tycker det är märkligt att inte en enda hoj passerat under tiden i Lakselv, men och andra sidan när jag tänker efter, så har inte en enda hojåkare synats till sen jag senast vinkade till italienaren i Finland. Märkligt, vart har alla motorcyklister tagit vägen?
Klockan är lite och det känns inte speciellt lockande just nu att bara fortsätta efter E6:an mot Narvik. Vägen dit är ett härligt vägavsnitt att följa, men eftersom den vägen åkte jag senast förra året så känns det just nu totalt fel. Nordkap har jag besökt några gånger så det känns inte heller värst lockande just då, dessutom är det dyrt med tunneln dit och inte minst inträdet till själva klippan. Däremot är det nu några år sen jag varit dit, så det får bli att ta en sväng dit i allafall tänker jag.

Några mil efter Lakselv bli jag glad när plötsligt italienaren på Aprilian svänger ut från en bensinmack framför mig. Äntligen en hoj till på vägarna och dessutom en "gammal bekant"! Han måste gilla att sova eftersom han inte kommit längre än hit. Han noterar mig, vänder sig om och vinkar glatt. Han håller ett tempo som passar mig, så jag lägger mig bakom honom. Däremot stannar han nästan och kör försiktigt försiktigt förbi fåren som ligger och vilar sig på E6:an, så efter tredje gången blir jag less och kör om honom. Fast det är ju klart, vad vet han om hur renar och får funkar här uppe. Samtidigt när jag drar om honom och fåren, så får han nog en fingervisning om att det är rutinerade får som ligger på vägen. Dom ligger där dom ligger och kommer inte att bry sig om honom när han passerar dom. Kör på!

Stannar till vid Olderfjord, avtagsvägen från E6:an och mot Nordkap. Hinner knappt ta av mig hjälmen, så drar italienaren vinkande förbi med fötterna dinglande nästan nere i backen. Verkar som han tog lärdom av mitt passerande förbi fåren eftersom han dök upp så snabbt efter mig?



Några tunnlar passeras på Nordkapvägen.



Lunch med full koll åt båda hållen. 		Det vimlar av turister och turbussar i Olderjord och bussarna går i skytteltrafik till och från Nordkap därifrån. Blir nästan stressad av all folksamling framför turistbyrån, så det blir bara ett snabstop där.
Det börjar smådugga igen efter bara några mils körning på Nordkapvägen. Det har inte blivit värst varmare heller. Fast klockan har nu blivit eftermiddag så visar tempmätaren fortfarande bara ca 7 grader. Ser att det finns några luckor i molntäcket längre fram och söker nu en solglänta i molnen för att kunna stanna och ta mig en sen lunch i form av kaffe och mackor samt inte minst, värma själen lite grann i solen. Passerar italienaren som stannat för att studera vyerna i duggregnet och vi vinkar nu traditionellt till varann.

Möter nu massor av turister på vägen från Nordkap, en och annan hoj också. Minns inte från tidigare besök från ön att jag sett dom underliga klipporna som finns just i början av vägavsnittet. Jätteklippor som ser ut att vara byggda som om man lagt tunna skivor av sten på varann, ser märkligt ut.
Tur, en solglänta och en perfekt rastplats dyker upp. Sol som värmer och full koll åt båda hållen för att se när hojar passerar förbi.
Mätt och belåten sitter jag på bänken helt still en lång stund och bara njuter av att solen värmer mig i nacken. På rastplatsen har någon roat sig med att i grässlänten lägga ut stenar och skrivit med stenarna alla möjliga länders namn. Noterar att det måste vara nån utlänning som gjort det eftersom länderna skrivits på sydländskt vis. Måste ha tagit en hel dag att göra detta? Italienaren åker förbi och vinkar!


Åker förbi gamla färjeläget, färjan som tog resenärerna till ön innan tunneln kom till. Minns min första resa dit då man stod där imponerad av vyerna och väntade på båten. När jag nu står där och tittar på det nedlagda färjeläget, så känns det som om tunneln under havet på något sätt förstört den rätta känslan att ta sig till Nordkap, eller äventyret att ta sig till ön. Nu känns det bara kommersiellt på nåt sätt, dvs mata in turister på så kort tid som möjligt och låt dom betala dyrt för det.

Kör ner i tunneln. Gasar upp hojen till hundra knyck och lägger sen i friläget och rullar ner till botten på tunneln. Märks att det är en modern tunnel byggd med modern teknik och material. Dom flesta tunnlarna under havet brukar vara ganska fuktiga och blöta, men den här är ganska torr. Märkligt nog är det också varmare längst ner i tunneln än där ute, brukar ju vara tvärtom. Nåja, är förmodligen bara vara en tillfällighet pga att det är ju bara ca 7 grader ute nu?
Längst ner i tunneln petar jag i en växel och gasar mig upp för backen. Efter tunneln tar dom betalt för den lilla turen under vattnet, 68 kronor. Dessutom kostar det lika mycket att ta sig tillbaka också. Passerar italienaren direkt efter betaltullen, han pratar intensivt i mobiltelefon, men noterar mig och vinkar glatt.
Gamla färjeläget.




I bakgrunden tunneln som går under havet till ön.

Dryg tre mil före Nordkapklippan finns en liten stad, Honningsvåg, dit jag svänger av för att kolla in läget. Kör bara fram och tillbaka genom stan. Stan myllrar av turister som springer kors och tvärs över gatorna. Ser inte mycket av stan utan det blir mest att hålla koll så att man inte kör över nån turist.


Lämnar Honningsvåg för att ta mig den sista biten till Nordkap. Stannar en stund vid den camping som jag övernattat i en gång i tiden, inga större aktiviteter där ännu. Klättra upp den sista biten upp mot Nordkap, där det också nu blir dimmigt och kallt, endast sex grader visar nu tempmätaren.
Hinner upp italienaren som tydligen hunnit passera mig medan jag var i Honningsvåg. Han kör nu endast ca 50 knyck så jag kör om han, förmodligen för sista gången. Givetvis vinkar vi till varann!
Campingen nedanför har jag sovit i nångång.
Vackra vägar.



Trött resenär? 		190 Norska kronor vill dom ha för att ta sig in till klippan. Tycks väl som lite dyrt, men kan knappast tänka mig att någon vänt där pga av kostnaden. Gissar att dom skulle kunna mjölka en turist på det dubbla om han stod där. En Nordkapresa utan att stå på klippan är inte komplett.
På parkeringen möts jag av massor av bilar. Ett tiotal hojar finns också där. Skrattar gott när jag ser en tysk hojåkare som parkerat sitt tält bredvid sin hoj i gruset på parkeringsplatsen.
Italienaren dyker upp också. Äntligen får vi ta ett snack med varann. Vi skrattar gott åt våra passeringar förbi varann, samtidigt som vi också berättar om våra resvägar. Han är förundrad över att jag hunnit runt "halva" finnmarkerna och sen ifatt honom sen vi sågs första gången i Finland. Morgonpigg får han till svar. Han fryser något fruktansvärt och berättar att han gjort det i flera dagar.
Inne på området strosar jag runt och känner igen det mesta. Dimman ligger tät och man ser inte värst mycket. Lika plötsligt som dimman kom efter vägen, så försvinner den också. Solen spricker upp och man ser från klipporna långt ut på havet. Tyder i allafall att några fiskebåtar är i full fiskefärd, medan en större båt passerar förbi dom. Om det är en tankbåt eller passagerarbåt går inte att tyda.
Hälsar nickande på alla hojåkare som finns på plats, mestadels tyskar har jag redan noterat på parkeringen. Inte en enda svensk hoj. Dom flesta ser frysna ut och håller sig helst inomhus. Byter några ord med några av dom innan jag efter drygt en halvtimma där beslutar mig för att åka hemåt.

Några av hojarna på parkeringen.
Dimmigt vid symbolen.
Vackra klippor.
Dimman försvann snabbt.



Rysk Varadero. 		På parkeringsplatsen kommer fler hojåkare. Bl a ett gäng på tre hojar som verkar vara en märklig soppa. En vitryss på en likadan Panna som min, fast blå, en ryss på en Varadero samt en polack på en gw1800.
Vitryssen och jag stämmer av med varann om att vi har varsin fin hoj. Blir också nyfiken på den ryska Varaderon, eftersom jag vet att det finns två ryssar som är med i den internationella Varaderoklubben. Han är inte an av dom och eftersom han är inte med i klubben, så kan jag nu konstatera att det finns åtminstone tre Varaderon i Ryssland.
Däremot visar det sig att polacken var en av arrangörerna av den senaste internationella Varaderoträffen som i år gick i Polen. Vi pratar lite om träffen och bl a om personerna i klubben. På min fråga varför han kör goldwing svarar han bara med en axelryckning.

Har redan fått på mig hjälmen och hunnit rulla några meter, när en frusen spanjor dyker upp på en Burgman 650. Mäktigt av honom att ta sig till Nordkap på en scooter. Han stoppar mig och vi byter några ord med varann. Han försöker också värva mig till en mc-träff i Spanien, pingvinträffen. Får en massa massa pins samt reklamblad för träffen, som är i mitten av januari. Försöker förklara för honom att jag bor bara ca 1000 kilometer härifrån och att vi har full vinter och massor av snö just då. Han svarar bara att -"jo vinter, det är ju därför den kallas för pingvinträffen". Känner på mig att han förstår inte riktigt väderförhållandena här uppe, så jag ger upp med att förklara, säger hejdå medan jag lovar att fundera på att komma dit.

Kör från nordkapsparkeringen till Olderfjord stort sett i ett svep, stannar bara ibland och beundrar vyerna. Utanför turistbyrån i Olderfjord kommer ett par svenska hojåkare fram och snackar med mig, för övrigt dom första svenska hojåkare som synats till på hela resan. Det visar sig vara två stockholmare som kört in i Norge via Östersund och sen hållt sig enbart på E6:an hela vägen upp. E6 låter tråkigt, men dom tycker att det har ändå varit ett trevligt vägval, jag bara bekräftar deras tankar och håller med om det. E6:an är ett underskattat vägval.
Från Nordkap ska dom hem sen via Finland. Dom intervjuar mig om vyerna och vädret uppe i Nordkap, vilken väg är bäst att ta på den finska sidan osv. Den ena stokholmaren är också en utflyttad norrbottning, så på tillbakavägen ska dom snurra runt i norrbotten och besöka lite släktingar. Jag ber dom komma och hälsa på om dom har vägarna förbi.

E6:an och Alta nästa, där det är dags för övernattning. Bekräftas av det vi diskuterade med stockholmarna om att E6:an är ett underskattat vägval. Tänk om man hade hemifrån en norsk E6:a att åka igenom när man ska ut till europa! Några mindre berg med ner- och uppstigningar passeras, alltid med nåt vattendrag bredvid. Ute på dom öppna fälten ser man långt borta lite här och där bärplockare, gissar på hjortron. 90 km/timmen står det på skyltarna på dom öppna fälten, lägger på en 10 km på mätaren och det räntar på ganska bra.

I Alta tankas hojen, finns inget jättebehov av det, men det är söndag nästa dag och man vet ju aldrig vilken tid jag kommer iväg och när mackarna öppnas.
In på Kautakeinovägen. Några kilometer efter Alta dyker det upp tre campingar som är i stort sett vägg i vägg med varann. Svänger in på vägen och kör förbi alla tre. Väljer den som verkar ha dom bästa stugorna. Turismen har avtagit för året och det är läge för lite ful prisprutning. Får priset av värden. -"Fina fyrbäddstugorstugor, men lite väl dyrt för en ensam resenär. Jag kollar om jag hittar en billigare vid nästa camping", svarar jag. Hon tar bort direkt en hundring från utgångspriset. Bättre att få in nåt än ingenting alls tänker hon.

Tempmätaren har i Alta orkat upp precis till två siffror. In i stugvärmen och det innebär också att jag som vanligt, först då märker hur kallt det är ute, börjar frysa. Skruvar upp båda elementen till max. Kvällen ägnas sen åt till lite matlagning, några öl och en långpromenad. Ett par finska Guzziåkare kommer till campingen och diskuterar framför allt Guzzi med dom.
På natten vaknar jag av värmen, svetten bara rinner. Det är som i en bastu i stugan, blir tvungen att hålla upp ytterdörren en stund. Ett par timmar senare upprepas proceduren igen. Den här gången är jag lite mer vaken och kommer på den geniala iden att helt enkelt sänka värmen!



Hemresedag. Dom har lovat bra väder denna dag. Hör redan när ögona öppnas att allt står inte rätt till. Öppnar ytterdörren, mycket riktigt, kyligt och regnigt! Kokar två termosar kaffe och tar en snabbdusch. Under tiden har i allafall regnet avtagit och kylan gör mig inget just då. Har ju suttit i "bastu" halva natten, så det är nästan skönt väder ute.
Kautakeinovägen är helt okej att åka på. Från Alta sett lite typisk Norgeväg i början, som sen övergår till mer öppna fält. Tyvärr ser man väl sträckan mer som transportsträcka, vilket jag tycker är lite fel. Tempmätaren visar 10 grader och det regnar inte. Perfekt att starta tidigt innan alla andra kommit igång. Njuter av tystnaden och lägger mig och småmyser i ca sjuttio knyck.
Stannar en stund i Kautakeino, dricker lite kaffe ur termosen. Visserligen är det söndag, men inte en enda bil passerar mig under tiden.
Fyra mil kvar till finska gränsen. Har fickorna fulla med norska mynt som jag måste bli av med på nåt sätt. Klockan är en timma senare i Finland, så nån öppen bensinmack får i Enontekiö byta ut dom, lämpligast mot tex öl.
I början av Kautokeinovägen.



Sameland och öde.



Sameland och allt upprepas på samiska. 		Kliver in på bensinstationen i Enontekiö. Till vänster finns ett fik och till höger finns kassan för bensin. Noterar en person som matar in slantar i ett "pajatsospel". Köper kaffe samt bulla och blir av med lite norska mynt. Studerar nu den äldre gentlemannen vid "pajatson", som jag nu ser tillhör personalen på bensinsidan. Mellan kunderna knallar han till spelet och bara matar in slantar i den. Han ser inte speciellt glad ut när kunderna stör honom i spelet.
Färdigfikat, går förbi pajatsospelaren in till bensinstationen för att handla öl för resten av norska pengarna.
Hur jag än letar, så hittar jag inte. Frågar pajatsospelaren var ölen är och får surt svar av honom -"säljer inte, dricker inte". Blir lite förvånad över svaret och sättet han svarar på. Jag har hört vad han sagt, men ursäktar och ber han upprepa -"SÄLJER INTE, DRICKER INTE!" upprepar han, nu med hög röst.
-"nehe, helt okej! vi har alla våra laster, jag dricker upp mina pengar och du spelar bort dina!" svarar jag honom och går iväg.

Lämnar Enontekiö och skrattar gott åt den sura farbrorn. Funderar om han är en religiös dubbelmoralist, spelmissbrukare eller en före detta alkoholist. Beslutar mig för att han är nog alla tre alternativen.
Kommer ut på E8:an och svänger söderut. Följer nu den svenska gränsen. Möts titt som tätt av hemmagjorda skyltar med varningstext "akta renarna". Skyltarna finns nog inte där för skojs skull, hinner inte åka långt så måste jag sakta ner för renar. Det är inte heller vilka renar som helst, utan renar med jättehorn som står som sheriffer på vägen och flyttar sig inte en meter åt sidan. Stirrar på en, böjer ner huvet, visar hornen och markerar -"hörrö, ska du förbi här, så får du också köra runt mig!"
Stannar till i Muonio och får mina finska öl. Visserligen tar dom inte här emot norska mynt, men blir i allafall av med lite norska sedlar istället.
Vid Kolari är det dags att ta sig över till den svenska sidan till Pajala, kortast väg hem. Nu har värmen kommit, så jag beslutar mig för att inte ha så bråttom hem, kör vidare söderut mot Aavasaksa och sen till svenska sidan i Övertorneå. Tankar fullt i Övertorneå och bränner sen raka spåret hem.

Är hemma vid fyrasnåret, öppnar min första finska öl. Trött och nöjd konstaterar jag att en perfekt ride-about genomförts! Ibland behöver man vara ensam!



www.saarela.se