|
Bertil, vår allsmäktige hjälte utan fruktan, fick som alla vet sin drömkvinna: Amazonkvinnan Honda. För er som tilldelats ett mindre utvecklat intellekt kan jag meddela att jag med Amazonkvinna i detta fall inte menar en kvinna som kör Volvo Amazon utan en av de legendariska Amazonerna (stora krigarkvinnor). Honda var förresten ett ganska ovanligt namn bland Amazonerna. Ett betydligt vanligare namn var Volvo.
Bertil och Honda var ofta ute på långa utflykter. En kväll satt de nere vid sjön som låg precis bredvid deras nybyggda lyxhus (som de fått av kungen av Gullspång för sina insatser för mänskligheten). De hade precis tagit sig ett kvällsdopp och satt nu och såg solen gå ner och diskuterade morgondagens motorcykelutflykt. Resmålet var ännu inte satt. Hondas nakna kropp gjorde att Bertil bara tänkte på böljande kullar, djupa dalar, och outforskade grottor och.. eh.. sånt. De kom inte fram till något resmål utan bestämde bara att de skulle åka norrut. Den kvällen slutade förstås i vild och ohämmad s... Ähum, eftersom det kan vara mopedister som läser detta, låt oss istället säga att "de kramades väldigt länge den kvällen".
De startade klockan 7 nästa morgon, Bertil på sin Suzuki och Honda på sin Honda. De stannade inte förrän deras rövar vibrerade så det syntes utanpå goretextställen. Vägen de tagit kantades då av mängder av moppefuckon. Inte för att Bertil och Honda drog alla mopedister över en kam och mosade dessa helt urskillningslöst. Nej, dessa mopedister var bara sådana som kört ut rakt framför dem från korsningar och utfarter och då blivit till mos. En och annan HD-chaffis hade strykit med också, fast mest för Bertils och Hondas nöjes skull.
De slog läger ute i skogen invid ett berg och lagade till lite mat. Bertil hade strypt en björn efter vägen och slängt över sadeln och denna grillade de nu till middag. Honda åt tre fjärdedelar av björnen och gick sedan för att uträtta diverse behov. Bertil, som var något av en finsmakare, åt upp det resterande och började sedan klättra upp på det drygt 1000 meter höga berget för att se sig omkring. När han 3 minuter senare stod på toppen såg han Honda sitta och skita där nere. Hon såg så vacker och fridfull ut, tyckte Bertil.
Han såg också något annat som rörde sig lite till synes planlöst runt om i skogen nedanför. Flera små mångfärgade varelser sniglade sig fram i omgivningarna. Bertil zoomade in med sin superblick och såg att de mångfärgade sakerna var sporthojar med sina pyjamasklädda ryttare. Det låg även en del plastdelar utspridda i skogen efter alla vurpor som gjorts. Eftersom Bertil inte kände till sporthojsåkarna i dessa trakter och inte visste om de var tama eller ej, hoppade han ner för att skydda Honda. En och en halv minut senare hade han samlat ihop alla sporthojsåkarna och deras fordon och lagt dem i en prydlig hög vid tältplatsen.
Alfahannen i sporthojsflocken kom krypande mot honom med underlägsen hållning. "Var hälsad, O store Bertil, ditt rykte föregår dig. Mitt namn är Hoahoa och jag leder denna grupp av utstötta sporthojsåkare", sade han.
"Vad för er hit, Hoahoa?", frågade Bertil med överlägset tonfall. Han ville ju inte sänka sig till Hoahoas nivå.
"Våra spejare har skådat en stor grupp guldvingar, Harleys och moppefuckon ledda av en väldig krigarje på en Honda Varadero." Hoahoa berättade vart han sett denna ansamling av monster och tog sedan med sig sin flock och gav sig av.
Bertil och Honda (som nu skitit klart och anslutit sig till Bertil) vinkade farväl och gick sedan tillbaka till sitt tält. De kom överens om att de nästa dag skulle titta närmare på den grupp fiender som Hoahoa berättat om.
Nästa dag lät de två övermänskliga supermänniskorna Bertil och Honda sina superoffroads visa vad de gick för när de genade genom skog och över berg och under sjöar för att ta sig till platsen som Hoahoa pekat ut. När de närmade sig slog de av motorerna och hoppade av. Nedanför dem i dalen hörde de fruktansvärda ljud. De kröp närmare.
Där nere i dalen fanns den största armé Bertil och Honda någonsin skådat. Det var Guldvinge-nissar som satt och lyssnade på sina inbyggda surroundljudanläggningar, HD-nissar som putsade krom och moppefuckon som mest drack 2,8:or och muckade gräl med varandra. På en liten kulle på andra sidan dalen stod deras ledare, en stor mustaschprydd man. Bertil kände genast igen honom. Det var den onde trollkarlen Saarela. Det lät som om de alla, av någon outgrundlig anledning, pratade engelska.
"Who do you serve?", vrålade den onde trollkarlen.
"SAARELA!", svarade de stora massorna av missfoster med en och samma vrålande röst.
"We"ll attack Stockholm in the dawn!", förklarade Saarela. "YOU WILL TASTE MANFLESH!".
En storm av röster vrålade till svar.
"Too Stockholm", vrålade Saarela och den stora massan började röra sig söderut.
Bertil och Honda förstod att de måste göra något. Stockholm skulle bli till mos under denna armé om den inte stoppades. "Hm. Men det är ju bara Stockholm.", tänkte Bertil högt. "Ja, men även i Stockholm finns det vettiga människor", sa Honda, "man måste bara leta lite längre efter dem än i andra städer". Bertil svarade att hon säkert hade rätt och sedan började de planera hur de skulle stoppa Saarelas ondskefulla plan.
Tio minuter senare hade Honda och Bertil en färdig genialisk plan. De klädde ut sig till mopedister, alltså satte hjälmen som toppluvor uppe på huvudena, och begav sig ner till den mörka armén. Moppefuckona, som nu inte längre talade engelska utan något annat språk (som Bertil och Honda givetvis talade flytande) vrålade:
"Öh... Va ba fan.. Häftiga moppar ba! typ... va fan! Lissom era moppers typ ba äger! Fett!"
Bertil svarade på ren mopedistiska:
"Öh.. Fan! Värsta trimmet! Typ drar en erretta i axet! Toppar 280, dä har jag mätt mä farsans opel!"
Moppefuckona blev nu ytterst imponerade och började hylla Bertil och Honda som gudar.
De hade nu alltså vunnit moppefuckona över till sin sida, nu gick de vidare till HD-nissarna. De ställde om tändningen på sina hojar så att de misstände riktigt rejält, plockade bort avgassystemen och bytte ut bakfjädringen mot torra pinnar de hittade i skogen. Sedan begav de sig till den delen av den tågande armén som bestod av HD-folk. När de kom närmare visade det sig att de hade haft rätt i sina misstankar, HD-folket bestod till 99% av rika storstadsbor som antingen inte visste att det fanns några andra märken än HD eller bara ville visa att de minsann hade råd att köpa sämre kvalitet dubbelt så dyrt. När HD-nissarna fick höra och se Bertil och Hondas modifierade motorcyklar blev de mäkta imponerade. Så dåligt gick ju inte ens deras Harleys! Och väghållningen verkade ju riktigt usel! Fantastiskt! Bertil och Honda berättade då att de betalat 2 mille var för sina motorcyklar och att de tillverkades i USA. Sedan hade de även vunnit HD-nissarna över till sin sida.
Bertil och Honda monterade nu på varsin videoprojektor, 6.1 surroundljudanläggning, micro, varmluftsugn och 300-liters tankar på sina hojar. Sedan kopplade de på varsin 12-meters husvagn bakom motorcyklarna och skruvade på takboxar uppe på sina hjälmar. Sedan åkte de mycket sakta och mycket försiktigt mot den del av armén som bestod av guldvingar. De stannade en liten bit framför guldvingarna och kopplade loss husvagnarna. Ögonblicket senare hade alla guldvingeförare trängt in sig i husvagnarna och skrek förtjusta om bildkvaliteten på plasma-tv:n därinne och värmde gorbys i microvågsugnarna. Då tryckte Bertil på en knapp och husvagnarna exploderade så att slamsor av guldvingenissar flög åt alla håll.
Nästa steg var att beordra moppefuckona och HD-nissarna att starta krig mot varandra. Eftersom alla uppfattade Bertil och Honda som gudar var det inga problem och några minuter senare och ett antal "typ" och "fett" och "vi äger er" låg samtliga mopedister och Harleyister och krälade på marken, döende.
Den onde trollkarlen Saarela stod nu ensam mot Bertil och Honda. Med ett stridsvrål kastade de sig fram mot den illvillige elakingen. Precis när de skulle hugga honom i småbitar drog Saarela fram en 5-liters dunk och höll upp den framför sig. "SPRIIIIT! SPRIIIIT!", vrålade Saarela. "Okej, vi super till först", svarade Bertil och Honda genast.
Det visade sig snart att Saarela inte alls var någon illsint trollkarl utan bara en schysst kille som ville spela sina polare i Stockholm ett litet spratt. Bertil och Honda bad om ursäkt för att de sabbat hans practical joke. "Ingen fara!", sa Saarela. "Den där jädrans armén hade säkert ändå inte lyckats köra ända ner till Stockholm". Sedan festade de loss som bara fan i flera dagar.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
PS. Som vanligt är alla likheter med verkliga personer bara en slump eller tryckfel. D.S.
senast ändrad: 2004-08-13 10:12:20
" Svar: Sagan fortsätter "
Av The_Real_Rolf_The_Dude Datum 2004-08-17 07:53:20 Vad Bertil (som för övrigt egentligen stavas "Bättil") och Honda inte hade tagit med i beräkningen var att den illvillige elakingen Saarela var illvilligare och elakare än de trodde.
Det visade sej snart att Saarelas dunk innehöll riktigt elakt samiskt Nåjdebrännvin. Som alla vet är samiskt Nåjdebrännvin det bränsle som alla samiska nåjder använder för att framkalla sina visioner med, ofta i samband med att man bankar sej själv i huvudet med en planka. (En nåjd i sin tur är givetvis en samisk schaman.)
u var ju Bättil och Honda emellertid så ovana med samiskt Nåjdebrännvin att de inte alls behövde någon planka för att börja få visioner. De små svamparna som Saarela hade preparerat sin brygd med räckte alldeles väl till.
Så där satt de, Saarela, Bättil och Honda, och började få visioner mitt på ett fält fullkomligt berdrällt med guldvingister, moppefuckon och hd-nissar i varierande skick. De syner som Bättil och Honda fick var så kraftfulla att Saarela kunde se dem framför ögonen på dem, det var som att se två långfilmer på TV i stereo.
För Bättil var det tydligt att de inte hade lyckats få moppefuckona att dräpa hd-nissarna tillräckligt väl och tvärtom. De slingrade sej upp som slymuk efter styren och stöd och avgasrör som små heliga rökar mot himlen. Speciellt hd-nissarna hade drabbats av väderspänningar under sin tid som döda, så de fes och pruttade å det väldigaste så att bergen i fjärran skakade och vickade. Och precis när alla moppefucorökarna och hd-nisserökarna samlade sej till attack mot Bättil, så somnade han gubevars. Det hade ju varit en ansträngande dag, med mc-körning och parlamenterande och grejer.
För Honda blev blandningen av nåjdebrännvin, björnblod och svallande kvinnliga hormoner en fullträff. Framför hennes ögon utspelades en vision som närmast var en excess i underdånighet från de fallna krigarnas sida. Honda satt i norr, och alla krigarna stod som rejsputtar med röven i vädret och tillbad henne frenetiskt. Några riktigt välanpassade arbetsbin fick uppgiften att förse henne med vindruvor, lutmusik och fotmassage, men de allra flesta knäföll och mässade till hennes lov. "Honda, du vackra, du felfria nybesiktade Amazon, du är vår gudom och vår obestridda ledarinna" mässade tusentals röster, och Honda Amazon bara njöt med slutna ögon. Hon bara önskade att hennes mor Volvo Amazon hade varit närvarande och fått se vad hon uppnådde i livet.
Morgonen efter när Bättil och Honda vaknade var Saarela redan långt borta på väg mot stockholms vattenverk med sin dunk med samiskt Nåjdebrännvin. Hans plan var att plantera en evighetsvision i huvet på alla svaga Fjollträskare.
|